Historiker Lars Thomassons tal

Ers kunglig höghet,
Fru Statsråd (kulturministern Alice Bah Kuhnke)
Ärade sametingsledamöter
Kära gäster och vänner

I år -2017 – har Sametinget i Sverige varit i verksamhet i 25 år.
Jag vill mycket kort ge en minnesbild från Sametingets tillkomst 1992, eftersom jag själv i min dåvarande roll i samepolitiken befann mig så att säga mitt i händelsernas centrum. Svenska Samernas Riksförbund, SSR, var före 1992 länge den ledande samiska organisationen i Sverige. Men den ställde sig från början avvisande till ett sameting. ”För vi är ju redan ett sameting”, hette det.
I det nya läge som ett sameting förde med sig förlorade dock SSR efter hand sitt dittills övergripande inflytande över samefrågorna.

Men Same-Ätnam, den samiska kulturorganisationen, förstod att frågan om ett sameting var viktig, eftersom det fanns sameting i både Finland och Norge. Det var Same-Ätnam som genom sin ordförande Ulla Barruk-Sunna hos regeringen begärde ett sameting också i Sverige. Same-Ätnams ledning såg nämligen i Sametinget ett möjligt organ för alla samer, oberoende av var de enskilda samerna levde och verkade.
Det blev ett avgörande ställningstagande i den fortsatta utvecklingen.
För att realisera riksdagsbeslutet om ett Sameting utsåg regeringen en särskild sametingskommitté 1992 med fyra samer under riksdagsmannen Hans Daus ordförandeskap. Det medförde mycket arbete, i synnerhet alla frågor kring valet till det första sametinget.
Bland de tusen frågor till oss i sametingskommittén fanns också en mycket ömtålig fråga. Några oroliga samer frågade om det fanns någon risk i att registreras i röstlängden, om det i framtiden kunde ligga en fara i att vara upptagen i en förteckning över samer. Några tveksamma samer förklarade för oss till och med att de med tanke på den risken avstod från att låta sig registreras någonstans över huvud taget. Vi kunde då bara svara att vår dagsuppgift var att se till att Sametinget kom i funktion och att deras registrering eller inte, var en sak för dem själva.
Mot den här oron kontrasterade då andra samers uppfattning, att vi samer inte längre fick uppträda som om vi inte tillräckligt värdesatte vår samiska identitet. Vi borde i stället stiga fram och visa hur många kloka män och kvinnor det också finns bland samerna. Och att vi är medvetna om vår roll i det Sverige som också är vårt.
Det är svårt att uttrycka den här ambivalensen så nyanserat som möjligt, men att den finns där i olika grader känner nog varje same till. Med Sametingets nuvarande verksamhet och samernas ökade delaktighet på samhällslivets alla områden hoppas jag, att det jag här redovisat redan nu mer eller mindre hör historien till.

Lars Thomasson

Kommentera gärna: